Dagen.se hade igår en läsarundersökning där man frågade ”Är det bra med stora församlingar”. I min värld så är svaret självklart. I Apostlagärningarna  läser vi att församlingstillväxt är naturligt och den första församlingen växte snabbt till den storlek som artikeln kategoriserar som ”megakyrka”. Jag hittar inget som tyder på att Gud skulle vara missnöjd med detta förhållande i Apostlagärningarna.

Vad är det då som gör att 54% av Dagens läsare svarar ”Nej” på frågan ”Är det bra med stora församlingar”?

Det som Lars använder som argument, ”eftersom de aldrig kan fylla den viktigaste uppgiften för en församling; att vara ett socialt nätverk, en storfamilj”, håller ju inte. Jag är med i en ”megakyrka” (enligt artikelns definition) och vi har sannerligen nära och fungerande ”familjerelationer” i min cellgrupp, 15 personer som samlas varje måndag. (Dessutom undrar jag var Lars läser att församlingens viktigaste uppgift är att vara ett socialt nätverk, men det är en annan fråga.)

Gudstjänst i Församlingen Livets Ord i Upplsala

Den stora gruppens dynamik och den lilla gruppens närhet i samma kyrka. Foto: Livets Ord

Om jag nu hoppar över de uppenbart klara fördelarna med att vara en stor församling så kan jag se en klar skillnad som jag kan förstå att en del upplever som negativt. Ofta när man ska gå in i en ny uppgift i församlingen eller delta i en ny aktivitet så ”tvingas” jag lära känna nya människor. Vi gör ju inte allting inom cellgruppen. Att lära känna nya människor kan ju vara jobbigt. När jag ventilerar mina frågor med familjen så säger min 16-årige son:

”Folk gillar inte det som är bra för dom – dom gillar det som är skönt.”

Det tycker jag var tänkvärt. Kommentera gärna. Jag vill förstå vad det är man har emot stora församlingar.