maxa.nu

Jag undrar om vi förstår hur betydelsefullt det är att låta evangelium ta sig kulturella uttryck. Vi samtalade på en teologidag igår om vad vi gör för att bevara teologin till nästa generation. Då kom jag att tänka på hur evangeliet blivit bevarat genom svåra tider, där kanske inte den orala förkunnelsen varit så bärkraftig som den är i vårt sammanhang idag. Historien är full av människor som, när Gud sökt dem, funnit ett evangelium som bevarats och förmedlats i sånger, skrifter, målningar, skulpturer och till och med i arkitektur.

En vän berättade för mig hur hon blev frälst. Hon växte upp omgiven av en rik kristen kultur i sydamerika, gick i klosterskola och valde att gå upp tidigt om morgnarna för att fira nattvard med nunnorna.

När hon invandrade till Sverige i vuxen ålder började hon längta efter Gud och sökte efter en plats där hon skulle kunna finna Gud, en kyrka. Men hon fann ingen. Hon var van att söka efter en gudstjänstlokal som bar tydliga kännetecken av kristendom. I Sverige kunde hon knappt finna ett kors.

När slutligen en vaktmästare ”fiskat in” henne i en frikyrka, som hon absolut inte kunde förstå var en kyrka, kände hon sig totalt vilsen och trodde inte att hon kunde finna Gud där. Där fanns ju ingenting som talade om Gud! Men så fick hon syn på ett litet kors längst fram i lokalen. Korset vittnade för henne om att Gud kanske ändå fanns att möta i denna lokal. Korset fick henne att öppna sitt hjärta och ta emot Jesus.

Jag tänker på de många troende som sitter i en kyrka eller ett kapell någonstans i vårt land och inte får höra en andesmord och trosviss förkunnelse – en del av dem har inte ens en pastor. Men så öppnar de sin sångbok och börjar sjunga en välbekant sång,

Emedan blodet räcker till
och runnit har för alla,
jag om detsamma sjunga vill,
Dess värde kan ej falla.

Kring källan syns en syskonring
av återlösta fåren.
De har ej brist på någonting,
ty de får bo i såren.

För denna bästa delen må
vår sång på jorden ljuda!
Ur källan alla dricka få
och glatt varandra bjuda.

Den källan heter Jesus Krist,
Hans blod är vattnet sköna.
Betungade här bördan mist,
Här torra träd blir gröna.

Här bjudes nåd för syndare
och dubbelt för de sämste.
Här hjälpas alla stackare,
De sämste bli de främste.

Ja dubbelt, dubbelt ha vi fått,
Se, gåvan re´n är given.
Den som nu här tar ut sin lott,
är redan salig bliven.

Halleluja! Gud Fader, Son
och helge And’ tillika,
Om syndare du varit mån
och gjort dem bottenrika!
(August Östlund, Segertoner)

Genom sången så får evangelium beröra själen. Genom sången blir evangelium bevarat, även genom svåra tider där allt inte fungerar som det ska i Guds församling.

Santa Trinità - fresk av Masaccio, målad 1427

Tänker vi på att skapa bestående uttryck för teologin? Youtube i all ära, men vilket youtubeklipp kommer fortsätta förkunna evangelium i 300 år som Bach musik? Vilken DVD kommer att visa treenighetens delaktighet i försoningen för nästa generation som Masaccios fresco gjort i nästan 600 år?

Tänk om vi går riktigt svåra tider tillmötes. Tänk om våra barnbarn inte får predika som vi gör, eller om de helt enkelt skulle tappa bort den charisman – Gud förbjude – men tänk om… Ibland tycker jag nästan det verkar som om kyrkan var bättre förberedd för en sådan framtid för 1000 år sedan än vad vi frikyrkofolk är idag.

Det är klart att den andesmorda predikan är viktig, men kan vi verkligen förlita oss så tungt på att den och några böcker ska kunna garantera trons överlevnad för våra barnbarn?

Jag är inte pessimistisk. Jag säger bara: tänk om vi går mörka tider tillmötes. För bara några årtionden sedan var det förbjudet att predika evangelium och till och med att äga en bibel i vissa delar av vårt ”upplysta” Europa. Detsamma gäller idag i Nordkorea och i många muslimska länder. Vad har vi för garanti för religionsfrihet i Västeuropa i framtiden?

Detta är bara ett av många argument för att vi borde uppmuntra varandra till att låta tron få fler kulturella uttryckssätt. Låt ordet bli kött! Och låt oss vaka över att det vi uttrycker är ”den tro som en gång för alla har blivit meddelad åt de heliga” (Jud. v. 3).

Behovet att förstå vad som händer när vi utsätts för prövning är ibland bara ett uttryck för en oförmåga att tillitsfullt överlämna oss till Gud. Det är ett sökande efter mänsklig trygghet. Vi måste renas från detta behov. Fullständig inre frihet når vi om vi steg för steg befriar oss från behovet av mänsklig trygghet genom att på djupet förstå att endast Gud är ”vår klippa”, som det står i Skriften.

För att kunna överlämna oss själva till Gud och befria intellektet från begäret efter kontroll och behovet av trygghet, krävs att vi får uppleva stunder i vårt liv där vi helt enkelt inte kan se meningen med vad som händer. Detta är utan tvivel mycket smärtsamt.

Skrivet av Jaques Philippe i boken Den inre friheten. Läs den!

Den Nicenska trosbekännelsen, även kallan Nicenum, återgiven här for my own convenience:

Jag tror på en enda Gud, allsmäktig Fader,
skapare av himmel och jord, av allt vad synligt och osynligt är;
och på en enda Herre, Jesus Kristus, Guds enfödde Son,
född av Fadern före all tid, Gud av Gud,
ljus av ljus, sann Gud av sann Gud, född och icke skapad
av samma väsen som Fadern,
på honom genom vilken allting är skapat;
som för oss människor och för vår salighets skull
har stigit ned från himmelen och tagit mandom
genom den Helige Ande av jungfru Maria och blivit människa;
som ock har blivit för oss korsfäst under Pontius Pilatus,
lidit och blivit begraven;
som på tredje dagen har uppstått, efter skrifterna,
och stigit upp till himmelen och sitter på Faderns högra sida;
därifrån igenkommande i härlighet till att döma levande och döda,
på vilkens rike icke skall vara någon ände;
och på den Helige Ande, Herren och livgivaren,
som utgår av Fadern och Sonen,
på honom som tillika med Fadern och Sonen tillbedes och äras,
och som har talat genom profeterna;
och på en enda, helig, allmännelig och apostolisk kyrka.
Jag bekänner ett enda dop, till syndernas förlåtelse
och förväntar de dödas uppståndelse
och den tillkommande världens liv.

Här är två snabba reflektioner angående Joachim Elsanders blogginlägg Ge mig en holistisk karismatiker tack!:

1. Vad är övernaturligt? Gud är per definition övernaturlig. Han står över naturen och naturlagarna. Han har skapat naturen, det naturliga, och naturlagarna, men han står ändå över dem, och motiverad av kärlek och rättfärdighet intervenerar han ständigt i det naturliga för att frälsa människan, förmodligen oftare och mer långtgående än de tillfällen som vi skulle klassa som ”övernaturliga”. Det känns självklart att säga att ett gudomligt helande är övernaturligt, men vad är då den läkekraft som sätter igång så fort en förkylning vill bryta ner mig? Är den naturlig eller övernaturlig? Är det naturligt eller övernaturligt när Guds Ande drar mig till sig? –Övernaturligt, kanske du säger, men ändå sker det ofta(st?) i synergi med det naturliga, och frågan är om inte själva skapelsen också drar oss till Gud? Min mening är att våra försök att dela upp övernaturligt/naturligt ofta vilseleder mer än hjälper. Den här passagen tycker jag är intressant i sammanhanget:

”…för vår Guds innerliga kärleks skull, i kraft av den skall en soluppgång från höjden besöka oss, för att ljus skall skina över dem som sitter i mörker och dödsskugga och styra våra fötter in på fridens väg.” Och barnet växte upp och blev starkare i anden… (Luk 1:78-80)

2. Det spektakulära bör inte vara vår drivkraft. Jag vill se Guds ”övernaturliga” kraft intervenera när sjukdom plågar en människa och hotar utsläcka livet. Således strävar jag efter det ”övernaturliga”, men beskrivningen ”vill ha mer fokusering på ‘det övernaturliga’”, nja, det känner jag inte igen mig i. Är jag karismatiker? Ja absolut. Charisma betyder gåva. Jag tror på andliga gåvor, och jag tror att det är naturligt att en kristen har dem. Inte självklart, men naturligt. Men visst är gåvorna övernaturliga i den meningen att de åstadkommer sådant som inte skulle ske utan dem.

Med detta sagt måste man ändå medge att Gud inte verkar ha några problem med att dra till med riktigt spektakulära grejer här och där. Dessa företeelser hör ofta till kategorin ”tecken”, och verkar helt klart ha en plats i Hans naturliga värld.

I en undervisningssession om helande under E21 i helgen delade pastor Ulf Ekman något som den helige Ande visade honom angående vår attityd till att gång på gång söka helade. Det kan ju skava lite hos predikanten när samma person kommer tillbaka och söker helande gång efter gång. Vi har ju en bild av hur vi tycker helande ska gå till – helst ska det ju ske omedelbart. Det som den helige Ande sa var ungefär (mins det tyvärr inte ordagrant), Du återvänder ju till macken gång på gång med bilen för att tanka. Låt människor komma tillbaka och tanka så mycket som dom behöver!

Jag delade den tanken med cellgruppen ikväll och det var härligt att se vilken uppmuntran det blev. Vi brukar alltid be för helande, men nu kom vi överens om att göra det med den här attityden varje gång – vi tankar på mera helande! Jesus är ju alltid närvarande när vi samlas två eller tre i hans namn, och där han är närvarande är han den Smorde, den som Gud har gjutit sin helande smörjelse över. Den smörjelsen rinner ner över huvudet, och ut över kroppen – såvida kroppen sitter ihop.

En process i flera plan?

Av den Smorde sammanfogas¹ kroppen och sammanhålles², står det i Efesierbrevet 4:16. Det verkar som om Paulus talar om en splittrad kropp som behöver helande. Det som beskrivs i detta kapitel är en process, inte ett blixtmirakel. En process av sammanfogande och sammanhållning och tillväxt³. Och den sker genom att bistånd ges genom varje led.

Det är ”hela kroppen” som behöver hämta tillväxt, sammanfogande och sammanhållning från den Smorde, inte bara enskilda lemmar.

Jag tror att det finns ett helande för ”hela kroppen” som är en förutsättning för det helande som Gud vill ge enskilda lemmar i kroppen. När vi sammanfogats så finns den ”koppling” som Gud vill distribuera helandet genom. Jag brinner för att se de sjuka botade, men min främsta bön just nu är, Gud, hela oss, din församling, så att vi blir ett, så att vi älskar varandra, så att vi blir sammanfogade och sammanhållna.

1) [synarmologeomai] 4262
2) [symbibazo] 4202
3) [avkesin] 762

Fastnade i några ord i den här intervjun från Livets Ord med Aaron Jayne. Han säger att Moder Teresa anses vara en av historiens största, men när du studerar hennes liv så finner du att hon aldrig gjorde något stort, inte en enda stor sak under hela sitt liv. Hur blev hon då så ”stor”? Svaret är att hon gjorde små saker varje dag, med mycket kärlek.

Aarons exempel är att du kan köpa två chokladkakor istället för en och ge den ena till någon du inte känner på gatan tillsammans med ett ”Jesus älskar dig”.

Om detta exempel låter banalt för oss så tror jag vi har problem. Låt mig dela några tänkvärda rader jag nyss läst:

Det finns så mycket av flykt i vår strävan efter ett ”andligt liv”. Flykt från den konkreta, till synes banala verkligheten som är fylld av Guds närvaro, till en artificiell närvaro som motsvarar våra idéer om fromhet och helighet, men där Gud inte finns.

Att känna igen honom i vardagliga och banala händelser kräver en djup tro. Inkarnationen har alltid varit den stora stötestenen. Gud och människa talar hela tiden förbi varandra. Människan söker honom i det stora, men han meddelar och uppenbara sig i det lilla.

Ett symptom på detta är den svårighet vi har att känna igen ett helgon i vår bekantskapskrets, med mindre han eller hon gör något sensationellt.

En Gud som jag bara möter i mitt inre men inte i människor och händelser, är inte riktigt inkarnerad.

Jag läste dessa rader ur Wilfrid Stinissens lilla bok Mitt liv i dina händer när vi var på tyst retreat förra veckan. Någon timma senare blev jag själv berörd av Guds kärlek genom en sådan ”banal” gest från en broder. Jag var på väg till bastun och i korridoren mötte mig Mattias Nordström, och utan ord (det var ju en tyst retreat) så gav han mig en liten flaska Loka Citron.

Vi upptäcker ingenting märkvärdigt. I själva verket är allting märkvärdigt. (Wilfrid Stinissen)

Jag kunde ju inte säga något då, men jag säger det nu: Mattias, det var märkvärdigt för mig när du gav mig den där flaskan. Gud sa ”Jag älskar dig Niclas”, och han gjorde det genom en liten gest genom ett helgon, en människa som bar Jesus till mig.

Andra må kalla det banalt, men jag fick en flaska kärlek.

Änkan som gav allt hon hade till Gud

Historiens första troshjälte var Abel, enligt Hebreerbrevet 11. Vad var det Abel gjorde? Han gav. Också Abraham gav. Isak gav. Jakob gav. När Mose tog upp kollekt så gav folket så mycket att han var tvungen att stoppa dem: Snälla, sluta ge nu!

Det verkar väldigt naturligt för gudsmänniskor i bibeln att ge.

”Det är saligare att ge än att få.” (Apg 20:35b)

(Fortsättning på Ske din vilja och Det är Guds ära att dölja en sak)

Gud blickar ner från himlen på människors barn för att se om det finns någon förståndig, någon som söker Gud. (Psalm 53:3)

Gud söker någon som är förståndig nog att söka honom. Han söker en vän. När Gud talar om Abraham säger han ”Abraham, min vän”. Kan man få en finare titel! Abraham sökte Gud, tillbad Gud, lyssnade på Gud, lydde Gud och ärade Gud. Och Gud delade sitt hjärta med honom. ”Kan jag väl dölja för Abraham vad jag tänker göra?” (Första Mosebok 18:17)

…vad ögat inte har sett och örat inte hört och vad människohjärtat inte kunnat ana, vad Gud har berett åt dem som älskar honom. (Första Korintierbrevet 2:9)

Gud, tack att jag som en gång var långt borta, nu har kommit nära. Jag älskar att vara nära dig. Jag älskar när du kallar mig din vän. Jag delar mitt hjärta med dig och du delar ditt hjärta med mig. Anden i mig utforskar allt, också djupen i Gud.

Min vän börjar tala, han säger till mig: Stå upp, min älskade, du min sköna, och kom. (Höga Visan 2:10)

(Fortsättning på Ske din vilja)

Det är Guds ära att dölja en sak och kungars ära att utforska den. (Ordspråksboken 25:2)

Varför är det så att Gud ibland verkar dölja (gömma, hemlighålla) sin vilja för oss? Det enda vettiga svaret är på den frågan är att han vill att vi ska söka honom. Det är ju inte så att Gud är ovillig att dela sin vishet med oss.

Om någon av er brister i visdom skall han be till Gud, som ger åt alla villigt och utan förebråelser, och han skall få den. (Jakobs brev 1:5)

Gud söker en vän att dela sitt hjärta med…

Ske din vilja, såsom himmelen så ock på jorden. (Matteusevangeliet 6:10)

Visst är det fantastiskt att veta att Gud har en vilja med dig och mig det här året! Det vore väl förfärligt om han bara satt och väntade på att vi skulle hitta på någonting! Nej, tack gode Gud att du har tänkt, du har planerat, du vill något!

Det är Guds ära att dölja en sak…

Alltför ofta när vi diskuterar kristna värderingar och läror börjar vi i fel ände. Vi utgår från oss själva och utifrån hur vi anser att den här världen fungerar. Därmed får vi en mängd konstig undervisning i våra kyrkor som inte hjälper människor till verklig upprättelse.

Den kanske största ögonöppnaren när jag gick bibelskola var ämnet Guds karaktär, inte främst genom undervisningen om Guds olika karaktäristika i sig, utan därför att jag fick förståelse för hur oerhört viktigt det är att studera Guds karaktär. Allt utgår ju från Gud. Gud har skapat allt. Allt bär hans kännetecken.

Ända från världens skapelse ses och uppfattas hans osynliga egenskaper, hans eviga makt och gudomliga natur genom de verk som han har skapat. (Romarbrevet 1:20)

Den här versen brukar användas till att tala om att Gud kan ses i skapelsen. Det är sant. Men här finns något mer. Resten av kapitlet talar om hur människor undertrycker sanningen. Människor arbetar idag frenetiskt på att undertrycka sanningen, människor i den värld vi är del av. Vi kristna måste inse att vi påverkas av detta. Ingen av oss är opåverkad av den värld vi lever i, en värld där människor ”förblindades av sina falska föreställningar, så att mörkret sänkte sig över deras oförståndiga hjärtan. De påstod att de var visa, men de blev dårar.” (Rom 1:21-22)

När vi formulerar våra läror bör vi kanske vara försiktiga med att ”påstå att vi är visa”, medvetna om att vi inte är opåverkade av att ha uppfostrats i en förblindad värld.

Tillbaka till versen ovan. Den talar om att allt på jorden bär Guds kännetecken. Det innebär att när jag vill förstå den här världen, hur den fungerar, hur vi människor fungerar, så borde jag börja med att förstå dess ursprung. Allt har sin källa i Gud. Vill jag förstå världen, så borde jag börja med att lära känna Gud. Hans karaktärsdrag är synliga i allt han gör, men om jag skådar det Gud gör från mitt grodperspektiv, påverkad av den blindhet som präglar min omgivning, så kan jag dra helt fel slutsatser.

Jag återkommer med några områden där det är uppenbart att läror har fått något av ett ”grodperspektiv” i sig.

Hela veckan har jag gått och förundrats över vad det innebär att Jesus ”utstrålar Guds härlighet och uppenbarar Hans väsen” (Hebreerbrevet 1:3). Jag gör ingenting av mig själv, säger Jesus. Allt han gör uppenbarar Guds väsen. Om du tänker på det när du studerar Jesus i evangelierna så tror jag att du kommer att förundras med mig. Jesus kom för att förändra din och min Gudsbild.

Om allt vad Jesus gör uppenbarar Guds väsen, så säger det något om Guds väsen att Jesus går lidandets väg för dig och mig. Det är inte bara en handlig som blev nödvändig pga. syndafallet. Uppenbarelseboken 13:8 säger att Jesus är ”Lammet som är slaktat från världens grundläggning”. Han inte bara var lammet. Han är lammet. Eftersom Jesus är Gud så säger detta något om Guds natur. Lammets natur går inte att skilja från Gud. Fundera på det en stund.

Man brukar utifrån Jesaja 53 tala om Jesus som ”den lidande tjänaren”. Det måste väl säga något om Guds väsen, eller hur? Smaka på tanken: ”Gud den lidande tjänaren”. När Jesus tvättar lärjungarnas fötter så är det Guds väsen som uppenbaras. En ödmjuk tjänare.

När Jesus underordnar sig Fadern och vandrar i fullständig lydnad här på jorden så tror jag inte man kan säga att det enbart är Människosonen som visar oss hur en människa ska vara. Han uppenbarar även något om Guds väsen. Underordnande är en del av Guds väsen. Sonen underordnar sig Fadern och Anden underordnar sig Sonen. De ärar varandra. De tjänar varandra. De älskar varandra.

För allt vad vi lär om Guds natur gäller naturligtvis att han är detta av evighet. Han blev inte Läkaren för att behovet uppstod. Han är det av evighet. Det är hans väsen.

Detta är fascinerande tycker jag. Vad tycker du?