Aidan Clay, mellanösternansvarig för organisationen International Christian Concern, kräver att USA agerar för att försvara religionsfrihet och mänskliga rättigheter för alla i Afghanistan. ”Intervention is not a choice, but a responsibility, as Afghan policies reflect the US government’s ability and commitment to secure a stable government in Afghanistan.”

Det var också denna video som upprörde studenter vid Kabul University till den grad att de gick ut och demonstrerade och krävde att utländska missionsorganisationer skulle stoppas och utvisas, vilket ledde till att Norska kyrkans missionsarbete avbröts förra veckan. Dagen skrev om detta, men jag har inte läst något i svensk media om Abdul Sattar Khawasis krav. Har du?

Det är fortfarande dödsstraff på att konvertera från Islam enligt afghansk lag. Bed för våra afghanska bröder och systrar!

Källa: Afghan parliamentarian calls for execution of Christians – Christian Today

Uppdatering:
De kristna tidningarna Dagen och Världen idag hade tydligen missat dennna nyhet. De skrev båda efter att jag visat dem mitt blogginlägg, här och här. Jag får väl bekänna att det inte var inte hela sanningen att Christian Today var min källa. Jag fick nyheten från en vän i Tadzjikistan, där jag för några år sedan ledde en bibelskola där vi bland annat tränade afghanska troende. Det hände att vi fick ta emot afghaner som blev hotade till livet av sina egna familjer. Jag har varit i Afghanistan ett antal gånger och på nära håll sett pressen man lever under, och har idag nära vänner som arbetar där. Därav mitt intresse för våra bröder och systrar i detta trasiga land.

• Afghanistan. Inga problem! Av Nina Hjelmgren, som var i Kabul när talibanerna intog staden 1996.
• Tusen strålande solar. Av Khaled Hosseini.

Ifall Ohly inte läser böcker: Här är ett par bilder från den tid Ohly anser att säkerheten i Afghanistan var bättre än idag:

När talibaner råder

Talibaner avrättar kvinna på fotbollsplanen i Kabul

Andra media:
Lars Ohly skämmer ut sig

Jag måste ändå säga att jag älskar den platsen. Dess skönhet, dess historia, skräcken och utmaningen ger sammantaget en upplevelse som är svår att förklara. Laviner är vanliga där uppe och därför är vägen överbyggd på flera ställen genom passet på ett sätt som bildar tunnlar. Men dessa överbyggnader är ändå delvis öppna så att snön driver in. Se här:

Tunnlarna är ofta stängda på vintern på grund av snön. Så var det även en gång när vi stod där och skulle igenom, men vi lyckades på något sätt övertyga vakten om att släppa igenom oss. Vi hade en stor fyrhjulsdriven jeep och snökedjor. Vanliga vinterdäck hade inte tagit oss igenom. Snön hade drevat långt in i den södra änden av den längsta tunneln som går rakt genom berget, 2,6 km lång. Det var verkligen massor med snö. Tunneln är ca 7 meter bred när den är tom men det var så mycket snö att bara ett fordon fick plats på bredden. Tyvärr har jag inga bilder, men jag försäkrar att de bilder man hittar på Google visar trevliga förhållanden i jämförelse med vårt äventyr. Jag har video däremot, på Mini-DV, men ingen kamera. Har du en Mini-DV kamera som du kan låna mig så ska jag ladda upp en video, jag lovar.
Här är en video som visar känslan (utan snö) att åka ner i tunneln:

Visst, det är något som vaknar i mig när jag ställs inför sådant som verkar omöjligt. Kalla mig äventyrare, det stämmer nog, eller så är det något annat. Vid en annan bilresa ner till Kabul hade en bro rasat. Äntligen får vi testa vad bilen går för, tänkte jag och skickade ut en av passagerarna med videokameran. Låna mig en Mini-DV kamera så ska jag visa!
DN, SvD, Dagen, Uppdaterat: DN

Enkelt utrustade tadzjikiska soldater bär en sårad kamrat under inbördeskriget i södra Tadzjikistan 1992Källa: BBC Motion Gallery

Jag kom till Tadzjikistan första gången i juni 1997. Inbördeskriget pågick fortfarande men i norra delen av landet där vi skulle predika var läget relativt lugnt. Veckan efter vår ankomst skrevs fredsavtalet under av president Emomali Rahmonov och ledaren för the United Tajik Opposition (UTO), Sayid Abdulloh Nuri. Detta satte officiellt punkt för ett fem år långt inbördeskrig med mellan 50.000-100.000 dödsoffer. Sex veckor tidigare hade President Rachmonov blivit utsatt för ett mordförsök i den stad där vi nu skulle missionera de nästföljande fyra veckorna. Med den kunskap jag idag har om läget vid den tidpunkten så kan jag bättre förstå den spänning som låg i luften och som mötte oss lika påtagligt som den 35-gradiga värmen vid flygplatsen i Hudjand. Flygplatspersonalen undrade nervöst vad vi skulle göra i Tadzjikistan och upplyste oss om att detta inte var den lämpligaste platsen för utlänningar just nu. Vi lyssnade inte på det örat. Vi hade ju ett uppdrag.

Vi predikar vid en spontan samling vid en brunn i en bergsby i Tadzjikistan 1997

Vårt team på åtta personer var ett av många korttidsteam som vår församling sände till Tadzjikistan det året. Missionär Stefan Åslund som hade varit på plats sedan januari gav oss den bästa introduktion man kan få i hur man missionerar i en främmande kultur. (Stefan har förblivit mitt stora föredöme på detta område och det han lärde mig har jag lärt andra.) Vi missionerade vilt i fyra veckor och under tiden talade Gud till mig om att jag skulle återvända till Tadzjikistan som missionär på heltid.

Läget i norr förvärras

Medan jag åker hem och förbereder mig och min familj för missionärslivet så fortsätter ett annat krig i Tadzjikistan – kriget om demokratin. Efter mordförsöket på presidenten strax före vårt besök så anklagas presidentens politiske motståndare, Abdumalik Abdullajonov från Hudjand, för att ligga bakom attentatet. Detta används som förevändning för att arrestera mellan 200-280 personer i Hudjand, sådana som anses vara anhängare till Abdullajonov. Man förbjuder folksamlingar och den församling som börjat spira och växa under 1997 genom våra missionärers arbete får inte längre samlas i de lokaler man använt i flera år. Våra missionärer som anlänt i början av 1997 får inte förnyade visum och måste resa hem efter ett år. De missionärer som kommit in under hösten 1997 blir allt hårdare bevakade och trakasserade av KGB. De drar sig undan församlingen och startar ett humanitärt arbete för att få en chans att stanna kvar i landet. Gud välsignar arbetet med gatubarn och ett långtgående samarbete med FN inleds för att distribuera mat till stora delar av norra Tadzjikistan.

Trots fredsavtalet fortsätter strider att blossa upp i landets södra delar under hela 1997 och första halvan av 1998. UTO lämnar tillfälligt fredsprocessen i januari 1998 eftersom man anser att Rachmonov och hans regering inte håller vad man lovat. I mars 1998 utbryter fullskaliga eldstrider i utkanten av huvudstaden Dushanbe. Freden verkar oerhört skör. Så långt har dock hela Leninabad-regionen med Hudjand i centrum varit förskonad från eldstrider.

Hudjand attackeras

Överste Mahmud Khudoberdiev, en sovjetveteran från 80-talets krig i Afghanistan, anfaller Hudjand i november 1998.

I november 1998 anfalls plötsligt Hudjand en av krigsherrarna från inbördeskriget i söder. Överste Mahmud Khudoberdiev, en sovjetveteran från 80-talets krig i Afghanistan, lyckas med 1000 man invadera staden på några timmar. Överste Khudoberdiev hade blivit en av huvudaktörerna i inbördeskriget när han 1992 försvarade den etniska minoriteten uzbeker i Kurgan-Tube. Tadzjikistan har alltid haft en stor minoritet uzbeker (23 % år 1989) som fullt ut deltagit i samhällsbygget och innehaft befattningar på alla nivåer. Men under inbördeskriget vände sig folkgrupp mot folkgrupp och klan mot klan och den stora minoriteten uzbeker i Kurgan-Tube fann sig plötsligt hotade och blev så småningom avväpnade av regeringstrogna styrkor från grannstaden Kuljab. När uzbekerna på detta sätt förödmjukas flyr Khudoberdiev till Uzbekistan.  Där finner han både skydd och stöd och kan bygga upp ett eget motoriserat infanteriförband. Med detta invaderar han alltså Hudjand i november 1998, av allt att döma för att inrätta en autonom region. Sughd-regionen (Leninabad) är till stor del befolkad av etniska uzbeker och ligger mycket strategiskt i den bördiga Ferganadalen. Dessutom är många i regionen besvikna på regimen i Dushanbe, vilket möjligen uppmuntrar Khudoberdiev att tro att han ska lyckas med sitt tilltag. Andra bedömare tror att Khudoberdievs motiv är att säkra sitt drogsmugglarmonopol i regionen.

Våra missionärer hamnar mitt i de korta men intensiva eldstriderna och tvingas hastigt fly till Uzbekistan och vidare hem till Sverige. De lämnar efter sig ett stort missionsarbete i november 1998. Det är detta arbete vi får gå in i när vi blir utsända i mars 1999.

Fortsättning: Första resan med familjen till Tadzjikistan