Detta är en fortsättning på inlägget Missionärer på en krutdurk
Här är vi på väg tillbaka till Tadzjikistan efter semester sommaren 2000. (Letar vidare efter bilden från 1999)
I mars 1999 satte vi oss på ett flygplan till Moskva, en stad som jag lärt mig älska under alla våra genomresor. Det var första gången jag tog med min familj utomlands, och detta var ingen nöjesresa. Min fru Marianne åkte med tre små barn mot ett okänt land hon bara sett på foto, inte för ett besök, utan för att bo där, kanske flera år. Hon grät på planet. Av sorg, av skräck, och av glädje. Läs hela: Första resan med familjen till Tadzjikistan »
Enkelt utrustade tadzjikiska soldater bär en sårad kamrat under inbördeskriget i södra Tadzjikistan 1992Källa: BBC Motion Gallery
Jag kom till Tadzjikistan första gången i juni 1997. Inbördeskriget pågick fortfarande men i norra delen av landet där vi skulle predika var läget relativt lugnt. Veckan efter vår ankomst skrevs fredsavtalet under av president Emomali Rahmonov och ledaren för the United Tajik Opposition (UTO), Sayid Abdulloh Nuri. Detta satte officiellt punkt för ett fem år långt inbördeskrig med mellan 50.000-100.000 dödsoffer. Sex veckor tidigare hade President Rachmonov blivit utsatt för ett mordförsök i den stad där vi nu skulle missionera de nästföljande fyra veckorna. Med den kunskap jag idag har om läget vid den tidpunkten så kan jag bättre förstå den spänning som låg i luften och som mötte oss lika påtagligt som den 35-gradiga värmen vid flygplatsen i Hudjand. Flygplatspersonalen undrade nervöst vad vi skulle göra i Tadzjikistan och upplyste oss om att detta inte var den lämpligaste platsen för utlänningar just nu. Vi lyssnade inte på det örat. Vi hade ju ett uppdrag. Läs hela: Missionärer på en krutdurk »
