Här är vi på väg tillbaka till Tadzjikistan efter semester sommaren 2000. (Letar vidare efter bilden från 1999)

I mars 1999 satte vi oss på ett flygplan till Moskva, en stad som jag lärt mig älska under alla våra genomresor. Det var första gången jag tog med min familj utomlands, och detta var ingen nöjesresa. Min fru Marianne åkte med tre små barn mot ett okänt land hon bara sett på foto, inte för ett besök, utan för att bo där, kanske flera år. Hon grät på planet. Av sorg, av skräck, och av glädje.

Planen var att vi skulle resa vidare mot Tadzjikistan redan nästa morgon, men i Moskva fick vi ett oroväckande telefonsamtal från Sverige. Man hade hört rykten om oroligheter i Tadzjikistan och missionsledningen beordrade oss därför att stanna i Moskva till dess säkerhetsläget förbättrats. Detta var en tid då kommunikationerna fungerade oerhört dåligt i Tadzjikistan och det var svårt att få tillförlitliga uppgifter om säkerhetsläget. 1992, endast ett år efter att Tadzjikistan blivit självständigt, utbröt ett blodigt inbördeskrig som varade i fem år och krävde bortåt 100 000 dödsoffer. Ett fredsavtal undertecknades 1997 men stridigheter blossade då och då upp så sent som 1999 i landets södra delar. Nu var vi ju inte på väg till söder, men efter den farliga incidenten några månader tidigare när familjen Borgsø hade fått fly hals över huvud, hade vår säkerhetspolicy skärpts och nu var det bara att finna sig i att vänta i Moskva. Att vänta var väl inget problem, men vi undrade förstås om våra planer skulle raseras totalt.

Domodedovo Airport

Eftersom de befarade oroligheterna inte gick att bekräfta fick vi glädjande nog klartecken att åka vidare från Moskva mot Hudjand efter ett par dagar. Flygbiljetterna hade bokats om och vi skjutsades ut till Moskvas ”inrikesflygplats” Domodedovo. Domodedovo är än idag inte speciellt gästvänligt, men för den som mins hur flygplatsen var på 90-talet så ter den sig idag som ett nöjesfält i jämförelse. Vi kunde ingen ryska på den tiden och på inrikesflygplasten brydde man sig inte om att det kunde dyka upp en och annan utlänning. Lyckligtvis var det inte mitt första besök i Ryssland, annars kunde vi nog ha fått för oss att ryssar är ett ogästvänligt folk. Man måste förstå att det är kultur i före detta Sovjetunionen att en serviceperson ska visa totalt ointresse för att hjälpa dig. Snarare ska man om möjligt finna något sätt att krångla till tillvaron för dig samtidigt som man ser ut att njuta av att ha kontroll över den lilla värld på två kvadratmeter som man blivit tilldelad auktoritet över. We made their day! I första kontrollen uppdagades att vi missat att vi bara hade rätt att vara i Ryssland i 72 timmar. Nu fick de sitt lystmäte. Man höll oss i en kall vänthall i två timmar (våra pojkar var 2, 3 och 5 år gamla) utan att tala om vad man tänkte göra med oss – ett viktigt inslag i spelet! Till slut fick vi veta att man skulle släppa iväg oss mot några hundra dollar i ”böter”. Efter ytterligare tre kontroller (på den tiden hade man kvar den fiffiga sedvänjan att kolla både pass och biljetter vid alla kontrollerna) var vi framme vid gaten.

Alla andra passagerare satt sedan länge i flygplanet och väntade på en grupp försenade piloter från Tajik Airlines som hade varit på kurs i Moskva. Även vid gaten hittade man något av intresse i våra papper, och än en gång fick vi se ansiktsuttrycket som talade om stora och näst intill oövervinnerliga problem. Som en räddare ur nöden dök den tadzjikiske piloten upp och vi började prata med varandra. En tadzjik är alltid gästvänlig, men denne pilot tyckte nog det var lite extra spännande att få med sig en svensk familj på flygplanet till Hudjand, så han försökte förhandla för oss hos myndighetspersonerna. Men en förhandling mellan en tadzjik och en rysk myndighetsperson är inte peer-to-peer precis, och tidvis såg även piloten ut att vara orolig ut för oss. När piloten till slut måste gå till flygplanet  såg läget mörkt ut för oss. Jag minns inte riktigt hur det gick till, men en stund senare steg vi in i flygplanet.

Tupolev 134 med sitt karaktäristiska navigatorbås längst fram

Här möts vi av något säreget med före detta Sovjetunionen som är lite svårt att beskriva. Vi kliver in i det som enligt ryssen är ett inrikesflygplan, och visst är det påtagligt sovjetiskt – en gammal Tupolev 134 med militärgrå stålstolar och varningslampor som verkar tagna ur 60-talets rymdprogram – men samtidigt är det tydligt att vi kliver rakt in i Asien. På golvet ligger persiska mattor, och ovanför dörrarna sitter mistlar gjorda av taggiga buskar, avsedda att skrämma bort onda andar. Det ger en förnimmelse av hur stort Sovjetunionen var, vilka mångskiftande och rika kulturer som annekterats och blandats, och som trots den kommunistgråa prägeln ändå konserverats på ett spännande sätt.

Det är bara män på flygplanet, förutom min fru Marianne. Alla är mörka, förutom våra blonda pojkar. Alla stirrar på oss. Mannen framför mig kan lite engelska. Han är förstås gästvänlig och bjuder oss på tadzjikiskt vis att gästa hans hem, men han är också bekymrad. ”Det är farligt för en familj som er att bo i Tadzjikistan”, säger han. Så börjar den 4 ½ timmar långa flygresan söderut.

Fortsättning följer…

Enkelt utrustade tadzjikiska soldater bär en sårad kamrat under inbördeskriget i södra Tadzjikistan 1992Källa: BBC Motion Gallery

Jag kom till Tadzjikistan första gången i juni 1997. Inbördeskriget pågick fortfarande men i norra delen av landet där vi skulle predika var läget relativt lugnt. Veckan efter vår ankomst skrevs fredsavtalet under av president Emomali Rahmonov och ledaren för the United Tajik Opposition (UTO), Sayid Abdulloh Nuri. Detta satte officiellt punkt för ett fem år långt inbördeskrig med mellan 50.000-100.000 dödsoffer. Sex veckor tidigare hade President Rachmonov blivit utsatt för ett mordförsök i den stad där vi nu skulle missionera de nästföljande fyra veckorna. Med den kunskap jag idag har om läget vid den tidpunkten så kan jag bättre förstå den spänning som låg i luften och som mötte oss lika påtagligt som den 35-gradiga värmen vid flygplatsen i Hudjand. Flygplatspersonalen undrade nervöst vad vi skulle göra i Tadzjikistan och upplyste oss om att detta inte var den lämpligaste platsen för utlänningar just nu. Vi lyssnade inte på det örat. Vi hade ju ett uppdrag.

Vi predikar vid en spontan samling vid en brunn i en bergsby i Tadzjikistan 1997

Vårt team på åtta personer var ett av många korttidsteam som vår församling sände till Tadzjikistan det året. Missionär Stefan Åslund som hade varit på plats sedan januari gav oss den bästa introduktion man kan få i hur man missionerar i en främmande kultur. (Stefan har förblivit mitt stora föredöme på detta område och det han lärde mig har jag lärt andra.) Vi missionerade vilt i fyra veckor och under tiden talade Gud till mig om att jag skulle återvända till Tadzjikistan som missionär på heltid.

Läget i norr förvärras

Medan jag åker hem och förbereder mig och min familj för missionärslivet så fortsätter ett annat krig i Tadzjikistan – kriget om demokratin. Efter mordförsöket på presidenten strax före vårt besök så anklagas presidentens politiske motståndare, Abdumalik Abdullajonov från Hudjand, för att ligga bakom attentatet. Detta används som förevändning för att arrestera mellan 200-280 personer i Hudjand, sådana som anses vara anhängare till Abdullajonov. Man förbjuder folksamlingar och den församling som börjat spira och växa under 1997 genom våra missionärers arbete får inte längre samlas i de lokaler man använt i flera år. Våra missionärer som anlänt i början av 1997 får inte förnyade visum och måste resa hem efter ett år. De missionärer som kommit in under hösten 1997 blir allt hårdare bevakade och trakasserade av KGB. De drar sig undan församlingen och startar ett humanitärt arbete för att få en chans att stanna kvar i landet. Gud välsignar arbetet med gatubarn och ett långtgående samarbete med FN inleds för att distribuera mat till stora delar av norra Tadzjikistan.

Trots fredsavtalet fortsätter strider att blossa upp i landets södra delar under hela 1997 och första halvan av 1998. UTO lämnar tillfälligt fredsprocessen i januari 1998 eftersom man anser att Rachmonov och hans regering inte håller vad man lovat. I mars 1998 utbryter fullskaliga eldstrider i utkanten av huvudstaden Dushanbe. Freden verkar oerhört skör. Så långt har dock hela Leninabad-regionen med Hudjand i centrum varit förskonad från eldstrider.

Hudjand attackeras

Överste Mahmud Khudoberdiev, en sovjetveteran från 80-talets krig i Afghanistan, anfaller Hudjand i november 1998.

I november 1998 anfalls plötsligt Hudjand en av krigsherrarna från inbördeskriget i söder. Överste Mahmud Khudoberdiev, en sovjetveteran från 80-talets krig i Afghanistan, lyckas med 1000 man invadera staden på några timmar. Överste Khudoberdiev hade blivit en av huvudaktörerna i inbördeskriget när han 1992 försvarade den etniska minoriteten uzbeker i Kurgan-Tube. Tadzjikistan har alltid haft en stor minoritet uzbeker (23 % år 1989) som fullt ut deltagit i samhällsbygget och innehaft befattningar på alla nivåer. Men under inbördeskriget vände sig folkgrupp mot folkgrupp och klan mot klan och den stora minoriteten uzbeker i Kurgan-Tube fann sig plötsligt hotade och blev så småningom avväpnade av regeringstrogna styrkor från grannstaden Kuljab. När uzbekerna på detta sätt förödmjukas flyr Khudoberdiev till Uzbekistan.  Där finner han både skydd och stöd och kan bygga upp ett eget motoriserat infanteriförband. Med detta invaderar han alltså Hudjand i november 1998, av allt att döma för att inrätta en autonom region. Sughd-regionen (Leninabad) är till stor del befolkad av etniska uzbeker och ligger mycket strategiskt i den bördiga Ferganadalen. Dessutom är många i regionen besvikna på regimen i Dushanbe, vilket möjligen uppmuntrar Khudoberdiev att tro att han ska lyckas med sitt tilltag. Andra bedömare tror att Khudoberdievs motiv är att säkra sitt drogsmugglarmonopol i regionen.

Våra missionärer hamnar mitt i de korta men intensiva eldstriderna och tvingas hastigt fly till Uzbekistan och vidare hem till Sverige. De lämnar efter sig ett stort missionsarbete i november 1998. Det är detta arbete vi får gå in i när vi blir utsända i mars 1999.

Fortsättning: Första resan med familjen till Tadzjikistan

Ursprung: Nyhem 2009 – Heta Stolen med Carl-Gustaf Severin från Dagen.

Här är ett bonusklipp med Carl-Gustaf Severin, om starten av Ryska Inlandsmissionen och tåget som spred evangelium över Ryssland: