Jag tror inte det är sant! Vaknade jag i Tadzjikistan idag? Där hade vi ständiga strömavbrott och ransonering av strömmen när det blev kallt på vintern. Spänningen kunde sjunka ner till 100 volt i uttaget när folk försökte värma sina hus med el. Man sa, ”nu är det pomidor”. Pomidor är ryska för tomat. Glödlamporna lyste med rött sken. Detta trots att Tadzjikistan producerar mest el i världen per capita. Men elen tillkom inte folket.
Idag vaknar jag med en varning för strömavbrott och tiodubblat elpris. Orsak: Kärnkraftindustrin i Sverige kan inte leverera. Har Sverige blivit ett U-land? Exporterar vi inte en massa el?
Jag är ju ingen journalist, så jag ska väl inte försöka förstå mig på media. Men man kan undra när det är aktuellt med en korrigering av det man tidigare publicerat. SvD skrev i söndags ”Tiotusen hemlösa efter skalv”. Det är ju sannerligen värt en rubrik! Men dagen efter sa de tadzjikiska myndigheterna att siffran var 783, inte 10.000. Igår hade siffran sjunkit till 583 (tack och lov). Då måste man väl ändå få undra, borde inte åtminstone intresset hos den som skrivit artikeln fångas såpass att han/hon följer upp och kollar vad som händer i Tadzjikistan? Nähä, det var ”ingen” som skrev artikeln. Den kom från TT-AFP. Rör det någon journalist i Sverige att 10.000 blir hemlösa i Pamir mitt i vintern? Nä, inte en artikel! Tadzjikistan är för långt borta. Kanske för långt bort även för mina bloggläsare. Men jag tänker skriva i alla fall, för det berör mig.
Gasstation i Vanj, Tadzjikistan. Bilden är tagen före jordbävningen. Visar den bara för att ge en uppfattning om hur området ser ut.
Skalvet i lördags mätte 5,3 på Richterskalan och hade sitt epicentrum i Vanj i södra Pamir. Området ligger långt ifrån civilisationen och de drabbade byarna är svårtillgängliga. 98 hus är totalförstörda och ca 1000 andra är skadade. Tre skolor och ett 30-tal andra officiella bygnader är förstörda. Här är en filmsnutt som visar något av förödelsen:
Väg nära Vanj i Tajikistan. Bilden är tagen före jordbävningen. Visar den bara för att ge en uppfattning om hur området ser ut. Rapporter säger att mer än 3 km vägar förstörts i jordbävningen. Inte så konstigt va? Foto: Markus Wagner
Som väl är har man för årstiden ovanligt milt väder i området, runt noll grader. När vi bodde i Tadzjikistan kunde vi ha nedåt -20 grader december-januari, bara det en smärre katastrof med de dåligt isolerade husen och den otillförlitliga infrastrukturen. Min vän pastorn i huvudstaden Dushanbe berättade igår att de hade +18, något vi aldrig var med om i januari under de fem åren vi bodde i Tadzjikistan. Jag önskar vi hade varit där nu och kunnat åka upp till Vanj och hjälpa till. Nu får vi be en bön istället.
För något år sedan tänkte jag att jag borde skriva några rader om våra år i Tadzjikistan medan jag kommer ihåg något. Jag tog mina gamla frågor som jag inte hade fått svar på medan vi bodde där, googlade och fann att idag finns väldigt mycket mer information om händelserna i Tadzjikistan än vad som fanns för några år sedan. Jag skrev sida upp och sida ner under en lördag men sedan har det blivit liggande. Nu tänkte jag att om jag skickar upp det på bloggen så kan jag få lite struktur på det. Jag har förstås inte tid med det här just nu mitt i studierna, men till jul hoppas jag kunna fortsätta. Kanske till och med lägger ut en del av breven vi skickade hem från missionsfältet. Vi får se. Här kommer de två första ”kapitlen” jag skrev den där lördagen: 1. Missionärer på en krutdurk 2. Första resan med familjen till Tadzjikistan
Här är vi på väg tillbaka till Tadzjikistan efter semester sommaren 2000. (Letar vidare efter bilden från 1999)
I mars 1999 satte vi oss på ett flygplan till Moskva, en stad som jag lärt mig älska under alla våra genomresor. Det var första gången jag tog med min familj utomlands, och detta var ingen nöjesresa. Min fru Marianne åkte med tre små barn mot ett okänt land hon bara sett på foto, inte för ett besök, utan för att bo där, kanske flera år. Hon grät på planet. Av sorg, av skräck, och av glädje. Läs hela: Första resan med familjen till Tadzjikistan »
Enkelt utrustade tadzjikiska soldater bär en sårad kamrat under inbördeskriget i södra Tadzjikistan 1992Källa: BBC Motion Gallery
Jag kom till Tadzjikistan första gången i juni 1997. Inbördeskriget pågick fortfarande men i norra delen av landet där vi skulle predika var läget relativt lugnt. Veckan efter vår ankomst skrevs fredsavtalet under av president Emomali Rahmonov och ledaren för the United Tajik Opposition (UTO), Sayid Abdulloh Nuri. Detta satte officiellt punkt för ett fem år långt inbördeskrig med mellan 50.000-100.000 dödsoffer. Sex veckor tidigare hade President Rachmonov blivit utsatt för ett mordförsök i den stad där vi nu skulle missionera de nästföljande fyra veckorna. Med den kunskap jag idag har om läget vid den tidpunkten så kan jag bättre förstå den spänning som låg i luften och som mötte oss lika påtagligt som den 35-gradiga värmen vid flygplatsen i Hudjand. Flygplatspersonalen undrade nervöst vad vi skulle göra i Tadzjikistan och upplyste oss om att detta inte var den lämpligaste platsen för utlänningar just nu. Vi lyssnade inte på det örat. Vi hade ju ett uppdrag. Läs hela: Missionärer på en krutdurk »
När jag för några år sedan var missionär i Tadzjikistan och ständigt tränade människor omkring mig till ledarskap, till funktioner men också till att helt enkelt lyckas med livet, föddes tanken att på ett mer strukturerat sätt dela med mig av de principer jag arbetade efter. Min grundfilosofi handlade helt enkelt om att man endast kan ”förverkliga dig själv” genom att hjälpa andra att lyckas. Ja, jag vet – uttrycket ”förverkliga dig själv” är både pinsamt och andas 90-tal. Men det är lite kul att använda uttrycket just för att skapa kontrast till alla guider typ ”fyra steg till hur du kan förverkliga dina drömmar” som skräpade ner media då.
Det är klart du ska förverkliga dig själv! Men för att göra det så måste du veta din potential, och här har framgångscoachen inte en susning om han/hon inte känner Skaparen.
Skaparen gjorde människan till medskapare med en potential som är enorm. Men denna potential förlöses endast när människan sätter sina gåvor i omlopp och investerar dem in i andra människors liv.
Om du missar den här dimensionen i livet så missar du ditt syfte. Du maxar inte. Du är skapad med en oerhörd potential att skapa, producera, påverka och förändra. Men den verkliga potentialen till avtryck i historien kommer du inte att se en glimt utav så länge du tror att du kan ”förverkliga dig själv” utan hjälp av andra, och utan att hjälpa andra. Den verkliga potentialen visar sig först i den dynamik som uppstår när du börjar hjälpa andra människor att finna sin plats och lyckas med det de är ämnade att göra. Då sätter du igång en process med en multiplikationseffekt som är enorm.
- Ja men då handlar det ju inte bara om mig! Nej, just det. Du är beroende av andra och du är ämnad att ära andra. Endast då har du en chans att förverkliga dig själv, att bli det du är tänkt att vara. Störst är att ge sitt liv för andra. Bibeln kallar detta att vara en god förvaltare av sina gåvor. Det är då du maxar. Det finns ingen annan väg att maxa.
Nu vet du bakgrunden till att jag skaffade domänen maxa.nu.
