maxa.nu

Detta är en fortsättning på inlägget Missionärer på en krutdurk

Här är vi på väg tillbaka till Tadzjikistan efter semester sommaren 2000. (Letar vidare efter bilden från 1999)

I mars 1999 satte vi oss på ett flygplan till Moskva, en stad som jag lärt mig älska under alla våra genomresor. Det var första gången jag tog med min familj utomlands, och detta var ingen nöjesresa. Min fru Marianne åkte med tre små barn mot ett okänt land hon bara sett på foto, inte för ett besök, utan för att bo där, kanske flera år. Hon grät på planet. Av sorg, av skräck, och av glädje.

Planen var att vi skulle resa vidare mot Tadzjikistan redan nästa morgon, men i Moskva fick vi ett oroväckande telefonsamtal från Sverige. Man hade hört rykten om oroligheter i Tadzjikistan och missionsledningen beordrade oss därför att stanna i Moskva till dess säkerhetsläget förbättrats. Detta var en tid då kommunikationerna fungerade oerhört dåligt i Tadzjikistan och det var svårt att få tillförlitliga uppgifter om säkerhetsläget. 1992, endast ett år efter att Tadzjikistan blivit självständigt, utbröt ett blodigt inbördeskrig som varade i fem år och krävde bortåt 100 000 dödsoffer. Ett fredsavtal undertecknades 1997 men stridigheter blossade då och då upp så sent som 1999 i landets södra delar. Nu var vi ju inte på väg till söder, men efter den farliga incidenten några månader tidigare när familjen Borgsø hade fått fly hals över huvud, hade vår säkerhetspolicy skärpts och nu var det bara att finna sig i att vänta i Moskva. Att vänta var väl inget problem, men vi undrade förstås om våra planer skulle raseras totalt.

Domodedovo Airport

Eftersom de befarade oroligheterna inte gick att bekräfta fick vi glädjande nog klartecken att åka vidare från Moskva mot Hudjand efter ett par dagar. Flygbiljetterna hade bokats om och vi skjutsades ut till Moskvas ”inrikesflygplats” Domodedovo. Domodedovo är än idag inte speciellt gästvänligt, men för den som mins hur flygplatsen var på 90-talet så ter den sig idag som ett nöjesfält i jämförelse. Vi kunde ingen ryska på den tiden och på inrikesflygplasten brydde man sig inte om att det kunde dyka upp en och annan utlänning. Lyckligtvis var det inte mitt första besök i Ryssland, annars kunde vi nog ha fått för oss att ryssar är ett ogästvänligt folk. Man måste förstå att det är kultur i före detta Sovjetunionen att en serviceperson ska visa totalt ointresse för att hjälpa dig. Snarare ska man om möjligt finna något sätt att krångla till tillvaron för dig samtidigt som man ser ut att njuta av att ha kontroll över den lilla värld på två kvadratmeter som man blivit tilldelad auktoritet över. We made their day! I första kontrollen uppdagades att vi missat att vi bara hade rätt att vara i Ryssland i 72 timmar. Nu fick de sitt lystmäte. Man höll oss i en kall vänthall i två timmar (våra pojkar var 2, 3 och 5 år gamla) utan att tala om vad man tänkte göra med oss – ett viktigt inslag i spelet! Till slut fick vi veta att man skulle släppa iväg oss mot några hundra dollar i ”böter”. Efter ytterligare tre kontroller (på den tiden hade man kvar den fiffiga sedvänjan att kolla både pass och biljetter vid alla kontrollerna) var vi framme vid gaten.

Alla andra passagerare satt sedan länge i flygplanet och väntade på en grupp försenade piloter från Tajik Airlines som hade varit på kurs i Moskva. Även vid gaten hittade man något av intresse i våra papper, och än en gång fick vi se ansiktsuttrycket som talade om stora och näst intill oövervinnerliga problem. Som en räddare ur nöden dök den tadzjikiske piloten upp och vi började prata med varandra. En tadzjik är alltid gästvänlig, men denne pilot tyckte nog det var lite extra spännande att få med sig en svensk familj på flygplanet till Hudjand, så han försökte förhandla för oss hos myndighetspersonerna. Men en förhandling mellan en tadzjik och en rysk myndighetsperson är inte peer-to-peer precis, och tidvis såg även piloten ut att vara orolig ut för oss. När piloten till slut måste gå till flygplanet  såg läget mörkt ut för oss. Jag minns inte riktigt hur det gick till, men en stund senare steg vi in i flygplanet.

Tupolev 134 med sitt karaktäristiska navigatorbås längst fram

Här möts vi av något säreget med före detta Sovjetunionen som är lite svårt att beskriva. Vi kliver in i det som enligt ryssen är ett inrikesflygplan, och visst är det påtagligt sovjetiskt – en gammal Tupolev 134 med militärgrå stålstolar och varningslampor som verkar tagna ur 60-talets rymdprogram – men samtidigt är det tydligt att vi kliver rakt in i Asien. På golvet ligger persiska mattor, och ovanför dörrarna sitter mistlar gjorda av taggiga buskar, avsedda att skrämma bort onda andar. Det ger en förnimmelse av hur stort Sovjetunionen var, vilka mångskiftande och rika kulturer som annekterats och blandats, och som trots den kommunistgråa prägeln ändå konserverats på ett spännande sätt.

Det är bara män på flygplanet, förutom min fru Marianne. Alla är mörka, förutom våra blonda pojkar. Alla stirrar på oss. Mannen framför mig kan lite engelska. Han är förstås gästvänlig och bjuder oss på tadzjikiskt vis att gästa hans hem, men han är också bekymrad. ”Det är farligt för en familj som er att bo i Tadzjikistan”, säger han. Så börjar den 4 ½ timmar långa flygresan söderut.

Fortsättning följer…