Om mig
Det är en ära för mig att få dela mitt hjärta med dig och jag hoppas att det jag skriver ska uppmuntra och hjälpa dig. Jag heter Niclas Strindell och bor i Uppsala med min hustru Marianne och tre pojkar. Jag har jobbat som förkunnare/pastor i pingströrelsen och som missionär i Centralasien för församlingen Livets Ord 1999-2005. Efter det jobbade jag med Internetmarknadsföring några år. Nu studerar jag teologi vid Livets Ord Theological Seminary och jobbar deltid i församlingen Livets Ord i Uppsala.
Den kristna tron i mitt hem och mina föräldrars stora engagemang i pingstförsamlingen präglade mig starkt under min uppväxt, något jag är oerhört tacksam för. Jag upplevde tidigt att Gud kallade mig till att predika ordet och fick möjlighet att börja göra detta redan i tonåren, i min hemförsamlings barn- och ungdomsverksamhet. Som tonåring läste jag nästan alla kristna böcker jag kom över men hungrade desperat efter mer. Det var uppenbart att skillnaden mellan min verklighet och det liv som bibeln beskrev var avgrundssvid. Varför var det så? Jag liksom sökte efter nyckeln, och den enda bok jag mins som pekade i riktning mot den verklighet jag sökte var ”Radikal tro” av Peter Halldorf. Jag är Peter evigt tacksam för den boken. Den höll mig vid liv i många år, medan jag fortsatte söka denna radikala tro.
- bearbeta det jag tror Gud vill säga till mig
- spara mina tankar på en plats där jag alltid kan komma åt dem
- dela med mig av det jag tänker och lär mig
- svara på frågor som människor ställer till Google.
Under värnplikten som jag gjorde i Nordmalingbygdens Pingstförsamling fick jag lära mig predika på allvar under handledare pastor Zeke Olofsson. Tack Zeke att du uppmuntrade mig och fick mig att tro på gåvan! Än mer tacksam är jag för de böcker jag fann i pastor Zekes välsignade bokhylla. Det var en omskakande upplevelse för mig att läsa boken ”Hela de sjuka” av TL Osborn. Det strömmade en uppenbarelse in i min ande som faktiskt initialt rörde mig till djup sorg. Jag grät en hel natt i nöd och förtvivlan över hur jag och min kristna tradition hanterat de sjuka och hur vi i praktiken anklagat Gud för att ligga bakom sjukdom. Samtidigt fick jag nytt hopp. Det var en ny värld som öppnades. Den boken tillsammans med ”Blodsförbundet” av pastor Sten Nilsson gjorde mig smärtsamt medveten om hur mycket vi gick miste om i våra församlingar, samtidigt som jag fylldes av en brinnande längtan att få utrusta Kristi kropp med fullheten av det Guds vill förmedla genom sitt ord.
Under en övning på Arlanda flygplats kom en lumparkompis med idén att vi skulle åka in till Livets Ord på ett kvällsmöte. Carl-Gustaf Severin predikade FFF – Frihet Från Fruktan. Budskapet gav mig mycket och jag var ivrig att få dela det med mina trossyskon hemma. Tillfället kom snart och jag predikade frimodigt om frihet från fruktan i min hemförsamling. Till min stora förvåning blev inte alla lika glada som jag blivit över det glada budskapet. Det var nog bra att jag inte förstod då vad jag gav mig in på.
Församlingen i Nordmaling rekommenderade mig till predikotjänst efter värnplikten och jag fick en kallelse som ”vittne” till Elimförsamlingen i Nästansjö utanför Vilhelmina. Den lilla församlingen mötte oss med en stor kärlek och vi fick en fantastisk tid med både frälsningsunder och helandeunder. Vi tjänade pingströrelsen i sammanlagt två år i två församlingar.
1994 besökte vi för första gången pastor Ulf Ekmans seminarium. Det innebar en total revolution för mig. Jag brukar säga att jag delar in mitt liv i före och efter detta seminarium 1994. Det säger jag fortfarande. Det var alltså inte en känsloupplevelse. Det var ett paradigmskifte. Undervisningen tillsammans med den trons Ande som präglade seminariet bröt fördömelsen i mitt liv och öppnade en ny värld av möjligheter. Det var som Gud tog mig in i mitt rätta element. Det var det här jag var skapad till!
Vid det här laget hade jag förstått att en stor del av den rörelse jag växt upp i inte uppskattade pastor Ulf Ekman och Livets Ord, även om jag kunde inte förstå varför. Läran var ju densamma. Jag var övertygad att problemet berodde på fördomar och okunskap, och tänkte att om ”lille oförarglige jag” tar trosundervisningen och delar den där hemma utan att nämna Ulf Ekman så kommer mina trossyskon att ta emot det och bli lika välsignad som jag. Men Gud talade till mig starkt genom 2 Tim 1:8 att jag inte skulle skämmas varesig för vittnesbördet om Herren eller för hans tjänare Ulf Ekman. Det blev självklart för mig att inte kompromissa med detta, vilket innebar att vi fick jobba i en ganska laddad atmosfär i ett par år.
Idag är jag tacksam för det vi fick gå igenom då och jag ber lika ivrigt som då att den så viktiga trosundervisningen ska fortsätta att befrukta de gamla samfunden som tidigare ställde sig frågande eller negativa.
Hösten 1996 flyttade vi till Uppsala för att gå bibelskola. Vi lade ner alla våra planer och ambitioner och blev tillgängliga för Gud att plantera något nytt i våra liv. Det gjorde han med besked. Jag hade aldrig haft en tanke på att bli missionär tidigare, men 1997-98 upplevde jag en stark kallelse från Gud att åka som missionär till Tadzjikistan. Samma kallelse fick Marianne en natt i juli 1998, och nio månader senare ledde vi ett spännande missionsarbete i Tadzjikistan. Jag får berätta mer en annan gång. Häng med mig på bloggen och på Twitter så länge.
